20 september 2005
Två från Marocko
Stilla dagar i Tanger av Tahar Ben Jelloun (min B-bok) .
En berättelse om en man som var gäckad av vinden, glömd av tiden och trotsad av döden.
Han är gammal nu, hans hustru lämnar honom ideligen för sina ärenden och lika bra är det för hon bara tjatar när hon är hemma. Han ligger i sängen mest, vad ska man göra när astman är för svår! Tråkigt, oh så tråkigt. Ingen som bryr sig om honom. Var är vännerna?
Adressboken ligger uppslagen. Han bläddrar på måfå. Hans finger stannar vid ett namn: Zrirek. Han ler. En strimma av hopp. Zrirek är hans frisör. Han kallas så för att han har blå ögon. Han är är kortvuxen och listig. Han vet allt om alla.
Ibland svarar någon på det telefonnummer som står uppskrivet, ibland inte. Och dagarna går och han ligger där och minns sina ungdom och är medveten om sitt åldrande. Ibland förbannar han världen, ömkar sig själv. Ibland inser han att han nog har sin del i att saker blev som de blev.
Ben Jellouns bok växlar i sitt perspektiv mellan den åldrande mannen och de personer han minns och som får träda in boken. Jag parallell-läste den med Enkelt förflutet av Driss Chraibi vilken utspelar sig i samma land, Marocko. Också här gör huvudpersonen upp med sitt förflutna. Men hans liv har varit hårt styrt av islam och av faderns mycket dogmatiska sätt att låta familjen styras av sig i religionens namn. Om Stilla dagar i Tanger utstrålar ett vemod så är Enkelt förflutet ren ilska.
Jag tyckte om dem båda. Det finns i sig ingen finess med att läsa dem som jag gjorde, parallellt, och det var en ren slump faktiskt. Kanske mervärdet ligger i att betrakta detta med förhållandet till religion . Att samma religion kan vara så olika och innebära så olika saker.
17 september 2005
På helig mark av Einar Askestad
1.
Prosatexter i tre delar. I grottan. Vid fontänen. Ö. Numrerade textstycken, kanske paragrafer.
2.
I grottans 32 avsnitt hänger texterna samman till ett slags berättelse, en historia som jag uppfattar fortsätter i sista delen. ”Jag” bor i en grotta någonstans
Inne i grottan står en radio. Den är batteridriven och vad jag vet så fungerar den. Jag har ställt den på en större sten jag hittat; dess form är så lik en kub att man skulle kunna ta den för en sådan.
Texterna blir ett slags utsikter, tankar med grottan som utgångpunkt. Ett perspektiv som jag uppfattar flyttas från grottan till ön i sista delen, men med samma ”jag” och samma berättande stil. Jag väljer ordet ”berättande” trots det minimalistiska, avskalade språket.
3.
Vid fontänen är mer fragmentarisk. Den består 39 textstycken och jag citerar nummer 3.
Vad hjälper det en människa att känna sig själv?
4.
Boken har ett tydligt, konkret språk. Avskalat. Genom sin tankeboks-karaktär är det ingen bok som jag plöjer. Snarast läser jag lite, lyfter blicken och tänker en stund. Då tar det tid, trots att boken är endast 112 sidor lång.
5.
Slumpvald bok. Gick på biblioteket i Motala och så stod den där och hade en intressant framsida. Jag är svag för intressanta framsidor.
6.
Vad om författaren? Han är född 1964 i Sverige. En bok utgiven före, och en efter den här som jag har läst. Samma kortprosa. Fick svenska akademins pris för unga lovande författare 2001.
6 september 2005
Wonderboy av Henrik Langeland
Jag erkänner. Ge mig en finansiell rapport och pulsen ökar. Min bakgrund som informatör med finansiell information som specialitet har satt sina spår. Jag är en sådan som kapitel 37 i den här boken riktar sig till.
Att läsa en roman som inkännande och trovärdigt slänger sig med organisationsscheman, finansiella upplägg och diskussioner kring uppköp och fusioner är en sträckläsare för mig. Jag har mött åtskilliga män av den sort som pryder den här bokens framsida: en välrakad kostymklädd sådan som tittar på sitt väl valda ur. Män som diskuterar LILO:s och spännande projekt och som ständig använder sig av engelska begrepp i de viktiga affärsdiskussioner. Jag gillar många av dem. Jag gillar den miljön.
Wonderboy eller Christian van der Hall som är hans korrekta namn är senior vice president i SMG, ett mediaföretag med IT-inriktning. Hans öden får vi följa med hög detaljeringsgrad och inlevelse i alla vändningar. Det är en spännande samtidsskildring från den samtid som var 2000, före IT-bubblans poff. Och jag menar: VILKEN klocka passar egentligen till nästa möte?
Det vimlar av skitstövlar och män(niskor) som drivs främst av egen vinnings skull snarare än för företagets bästa. Författaren är duktig att berätta hur man tänker och hur snacket går.
Och.
Det finns med en kinky del i den här som var intressant att läsa. Dessutom.
