Giraffens tårar av Alexander McCall Smith

Ännu en gång läser jag om Botswanas första och enda kvinnliga detektiv Mma Ramotswe. Visst infinner sig längtan igen att åka till hennes hjälp och bli hennes bästis, precis som den gjorde när jag läste Damernas detektivbyrå. Och visst brygger jag rooibos-te när jag läser om hennes spaningsarbeten. Men den här boken är inte lika rolig att läsa. Ramotswes detektivarbete får kliva tillbaka till förmån för hennes relation till bilmekaniker Matekoni. För all del. Det kunde jag kanske stå ut med om det inte var så att han framställs på ett sådant sätt att man skrattar, snarare än känner sympati. Det känns som buskis på något vis.

Idag läste jag en intervju i DN om McCall Smith. Han säger att: ”Men jag tror att läsarna är dödströtta på aggressiv litteratur som ältar konflikter, ohövlighet och själviskhet”. Det är jag också, i alla fall deckare som ältar det. Det är heller inte fler konlikter jag eftersöker i Giraffens tårar. Bara lite mindre fars.

Årets

Jag skriver en boklista med titlarna på det jag har läst. ooofbok – mini, kan man säga. Den är bra att bläddra i när man pratar böcker med folk och den är enkel och överskådlig.

Ur årets boklista väljer jag

Årets bästa:
Den siste samurajen av Helen deWitt (Saknas i bloggen. Skandal!) Den här tjocka boken innehåller allt: underhållning, kunskap, berättarstil och språkkänsla på hög nivå.

Årets deckare:
Inget urval att tala om…men Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith

Årets facklitteratur:
Facklitteratur som jag läser i jobbet loggar jag inte normalt sett. Boken som höjer sig över andra får bli Vetenskap eller Villfarelse av Jesper Jerkert och Sven Ove Hansson som redaktörer. Den tjocka boken består av ett antal artiklar där forskare granskar till exempel nära-döden-upplevelser, astrologi och (o)nyttiga mediciner. Intressant läsning, även om man också här, som vanligt, ska läsa kritiskt.

Årets överraskning
Löneförhöjningen av Georges Perec. Såå rolig!

Årets bästa svenska
Eftersom årets bok inte var svensk utser jag Resa till Port Said av Lina Sjöberg OCH Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist som mina bästa svenska böcker i år.

Årets vidgade vyer
En familjeflickas memoarer av Simone de Beauvoir

Årets jaha?
Motsols av Mirja Unge. Kändes som en pastisch av henne själv.

och juryns specialpris till

Årets häftigaste
går som vanligt till

Ulf Lundell.

Jag drömmer fortfarande om Tyrolspelningarna om nätterna.

Hejdå, allihopa av Conny Palmkvist

Ingen bok att läsa på tunnelbanan. Den är så gripande och sorglig att man gråter. En dokumentärroman som handlar om mamma Berits cancer och död. Det är en kärleksförklaring från en son, Conny, men den är oerhört allmängiltig. Alla berättelser som handlar om död handlar lika mycket om liv.

Slut är grymma och bryr sig inte om ifall de krossar hjärtan. Det finns ingen fortsättning på dem, inget efteråt.

Alla böcker som handlar om sorg och saknad handlar också om kärlek. Jag minns när M:s mamma begravdes. M:s bror höll ett sådant fint tal vid gravölet. Han citerade matteusevangeliet: saliga de som sörjer de skall bli tröstade” och menade just detta att den som sörjer också är den som fått gåvan att ge och få kärlek.

Jag måste berätta hur jag upptäckte något om kärleken till en annan människa och hur stor den kan växa, hur den alltid var stor men inte syntes – den var ju som luft som bara fanns där.

Han skriver mycket väl, Conny Palmkvist och jag önskar att han kommer att ge ut romaner i framtiden. Man kan läsa av och om honom på www.connypalmkvist.com

Löneförhöjningen av Georges Perec

Skratt skratt!! Vilken otroligt rolig bok!

Dess fulla titel lyder

LÖNEFÖRHÖJNINGEN eller hur du, oavsett sanitära, psykologiska, klimatologiska, ekonomiska eller andra omständigheter, maximerar dina chanser när du ber din avdelningschef om uppjustering av din lönenivå.

Perec var ju, som jag skrev i november, med i ett sällskap där författare och matematiker studerade ”befintliga matematiska metoder för författandet av skönlitteratur samt för att utveckla nya”. Den här boken är utgiven i dess anda! Angreppssättet i berättelsen bygger på 6 delar

1. Påståendet
2. Alternativet
3. Det positiva antagandet
4. Det negativa antagandet
5. Valet
6. Slutsatsen

Med denna modell lotsar Perec oss genom förhandlingens irrfärder. Genom att kombinera denna logiska modell med tillvarons kanske inte lika logiska skeenden skapar han en otroligt rolig läsning. Jag exempliferar med första situationen:

1. Efter moget övervägande har du fattat ditt beslut och söker upp din avdelningschef för att begära löneförhöjning.
2. Antingen är avdelningschefen på sitt kontor eller också är avdelningschefen inte på sitt kontor.
3. Om avdelningschefen är på sitt kontor, så knackar du på och väntar på svar.
4. Om avdelningschefen inte är på sitt kontor, så inväntar du hans återkomst i korridoren.
5. Antag att avdelningschefen inte är på sitt kontor.
6. I så fall inväntar du hans återkomst i korridoren.

Allt eftersom tiden går trissas händelseförloppet upp, och ner. Problemen hopas men sättet att berätta om denna förhandling frångår aldrig den logiska modellen. Helt absurt. Och roligt.

I remember av Joe Brainard

Joe Brainard var alltså den ursprungliga upphovsmannen till ”Jag minns”-texter.

I don’t remember the genesis of I remember, but as soon as Joe Brainard showed the initial version of it to friends and read it in public, everyone saw that he had made a marvelous discovery, and many of us wondered why we hadn’t thought of such an obvious idea ourselves.

skriver Ron Padgett i sitt efterord till de omkring tusen ”I remember”-verserna. Boken som är utgiven i omgångar tidigare men början 1970, är mer helgjuten än Perecs variant. På ett sätt mer som en berättelse även om de olika verserna verkligen är självständiga.

En sak jag funderar över är varför det är Perecs bok som översatts till svenska och inte Joe Brainard. Kan någon svara på det?

Den röda anteckningsboken av Paul Auster

Den här boken trodde jag 1. att jag hade läst, 2. att jag visste vad den handlade om. När jag lånade den på biblioteket idag, visade det sig att båda var fel.

Den röda anteckningsboken kom ut 1993. Den innehåller korta berättelser om olika människor som kommit i författarens väg. Till exempel den om hans goda vän R som letade efter en viss bok som var omöjlig att få tag på. Av en händelse tar R vägen genom Grand Central Station och där står en ung kvinna och läser just den boken. ”Vet ni var jag kan få tag på exemplar?” frågade R henne och hon svarar att han kan ta hennes.

”Den var min’, sade kvinnan, ‘men nu är jag färdig med den. Jag kom hit idag för att ge den till er”.

Den sammanfattande andemening i den här tunna intressanta boken kan hämtas ur Dårskaper i Brooklyn: ”Som om det inte jämt och ständigt hände oförutsedda saker.”

Den sista berättelsen handlar om hur det gick till när Auster fick uppslaget att skriva Stad i glas, första boken i New-York-triologin. Det var verkligen en felringning som startade tankearbetet.

Jag lyfte luren och mannen i andra änden av tråden frågade om ha talade med Pinkertons detektivbyrå.

Personen ringer ännu en gång.

Återigen svarade jag nej och lade på luren. Men den här gången började jag fundera på vad som skulle ha hänt om jag svarat ja

Jag vill veta mer om Den röda anteckningsboken. På Wikipedia skriver man att den består av fyra delar nämligen:

The Red Notebook, skriven 1992,
Why Write?, 1995,
Accident Report, 1999, samt
It Don’t Mean a Thing, 2000.

Är det så? Jag känner min Auster-expert-mantel glida av mig mer och mer. Alla fyra delar ska enligt samma källa bestå av sanna berättelser ur Austers liv. När jag googlar kommer jag till platser där jag förstår att de senare titlarna är artiklar. Jag måste be er om hjälp. Finns detta översatt? Är det artiklar/essäer?

Anita Eklund Lykull

Oj. Kvällsbåten till Åbo var ingen lek. Det var lite som folkparken i Fagersta på 70-talet. Åbo stad var dock lugnare! Inte så mycket glitter och ljus-slingor som jag hade önskat mig men tillräckligt för att få mina ögon att tindra. Hotellet var toppen. Jag hade med mig två ungdomsböcker av Anita Eklund Lykull: Hjärtat i översta byrålådan och Ballongfararens morgon.

Båda böckerna handlar om Nella som i första boken är mitt uppe i gymnasiet och i den andra har lämnat det, är arbetslös och ganska vilse i pannkakan. Hon lever i en familj med en mor som ännu sörjer ett litet barn som dog i plötslig spädbarnsdöd, och med en far som är gymnasielärare i religionskunskap och som super en del för att få livet att hänga samman.

Författaren skriver väldigt, väldigt bra. Böckerna är tidstypiska (1994, 1999) och håller den unga Nelllas perspektiv konsekvent. Det är intressant att betrakta världen, en tuff sådan, ur hennes ögon. Hon hittades som baby i en kartong ställd i en telefonkiosk. Vad händer med en människa som inte alls har något känt ursprung? Hennes lillebror är också adopterad men har en klar koppling till sina biologiska föräldrar i Indien. Är det lättare att finna sin identitet då?

Språket är nära Nella förstås. Gärna korta satser. Staplade. Utan subjekt ibland. Det ger fart i berättandet.

Varför läsa ungdomsböcker? Därför att det är samma goda läsupplevelse med en välskriven bok med en vuxen i huvudrollen och en välskriven bok med en yngre medverkande.

Dårskaper i Brooklyn av Paul Auster

Det går inte att undgå Skrivboken i Austers böcker. Den röda anteckningsboken i NewYork-triologin eller den mycket speciella blå som finns i Orakelnatten. Skrivande och skrivdon är alltid närvarande i hans böcker. Därför hajar jag till när huvudpersonen Nathan Glaser presenterar sitt projekt.

Jag kallade projektet en bok, men någon bok var det egentligen inte alls. Jag arbetade på gula block, lösa blad, baksidan av kuvert och reklambrev för kreditkort och renoveringslån.

Ingen anteckningsbok? Nej fragmenten hamnar i olika lådor. Projektet handlar i romanens början om att samla historier och berättelser men kommer så småningom att bli något annat. Nathan är frånskild försäkringssäljare som efter sin pension flyttar till Brooklyn. Snart träffar han på sin brorson, Tom, vars liv har tagit en helt annan vändning än väntat. Tom arbetar som expedit i ett antikvariat. En serie oförutsedda händelser radar upp sig.

Som om det inte jämt och ständigt hände oförutsedda saker.

Mycket skickligt berättar Auster sin historia om Nathan, Tom, antikvariatsägaren Harry, andra släktingar och Brooklyn-bor. Den är oförutsägbar och jag beundrar honom oerhört för att han kan berätta en oväntad historia med hög trovärdighet. Dessutom tycker jag om författare som tar för givet att läsaren är intelligent. Slutet är lyckligt om du så vill. Annars inte.

Dagens boktips

Jag spontanhandlade på Akademibokhandeln idag. Familjen har ett Med-Mera-kort för att handla mat på livsmedelsbutiken i området. Det fungerar också på nämnda bokhandel. Det kan bli så att vi får äta havregrynsgröt till middag mot månadsslutet. Men jag kan högläsa under tiden.

Förutom Jag minns som jag skriver om här nedanför köpte jag Löneförhöjningen av Georges Perec. Han var med i ett sällskap där författare och matematiker studerade ”befintliga matematiska metoder för författandet av skönlitteratur samt för att utveckla nya”. Jag ska ge boken till min kompis JX som är matematiker. Kanske kan vi fortsätta gruppens arbete.

Kerstin Thorvall Jag är en grön bänk i Paris. Kanske lägger jag ut en läsvärd dikt då och då.

The Game – penetrating the secret society of pickup artists av Neil Strauss. Den ser ut som en bibel på utsidan. Svart tunn pärmn och guldfärgade boksidor samt sidenband som bokmärke. Jag köper ofta böcker som ser ut som biblar men har ett annat innehåll. Jag tror att det är ett undermedvetet uppror mot min konfirmation. Nå, titeln talar för sig själv och jag ska återkomma med kommentarer.

Yvonne Vera Jungfrur av sten. Snygg framsida. Handlar om Zimbabwe.

Samt några franska magasin. Och en penna; Pilot G-2 07. Lila. Ska rätta Nationella prov i svenska i helgen och vill ha en trevlig arbetsmiljö.

Jag minns av Georges Perec

Nej, inte är det lyxbok och våt dröm jag tänker när Akademibokhandeln ÄNTLIGEN har packat upp George Perecs Jag minns i sina hyllor. (Se mitt blabla den 3/11). Nä, jag tycker boken ser ganska simpel ut. Framsidans illustration är förvisso ett ganska tjusigt porträtt på Claudia Cardinale, i övrigt blir jag inte just imponerad av förpackningen. OK, men inte mer.

Men innehållet…Ja, det ÄR härligt att få läsa många Jag minns-bitar. Inte tar det 22 minuter för mig att läsa boken. Inte alls. Det kommer att ta lång tid.

Det ena är att jag hoppar lite fram och tilbaka och ägnar mig parallellt åt egna Jag minns-tankar. När jag läser #35

Jag minns matchen Cerdan-Dauthuille

tänker jag först: hm, vilka lag är det? Men i nästa sekund tänker jag: ”Jag minns matchen Huddinge Hockey-Djurgården 1976 när Lena och jag, inbitna djurgårdare, fick loljalitetskris för att vi var kära i alla killarna i Huddinge Hockey”

Det andra är att Perec minns så intressanta och tidstypiska saker. Han skriver själv att:

Dessa ”jag minns” är inte precis minnen, och särskilt inte personliga minnen utan små bitar vardaglighet, saker som folk i samma ålder har sett, upplevt eller deltagit i ett visst år och som sedan försvunnit, glömts bort.

Låt inte den här boken gå er förbi!

Tillägg ett par timmar senare: Perec säger som förord att han inspirerats av I remember av Joe Brainard. Den boken kan man förhandstitta i på Amazon.com. Ännu mer Jag minns! Jag har beställt den från Adlibris. Sen ska jag nog sluta.