Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon

Det är roligt att vara god vän med bibliotekarier, som K. Stenkoll har hon! Hon tipsade mig om den här boken med en pudel på framsidan och jag läste den omedelbart och tycker den är helt fantastisk!

Christopher är 15 år och har autism. Han bor tillsammans med sin far, mamma är död. Varje dag går han till sin skola och trivs oftast bra. Världen kategoriserar han tydligt och vissa saker tycker han om, andra verkligen inte. En dag finner han hunden Wellington brutalt dödad av en högaffel! Han beslutar sig för att skriva en bok om saken vilken vi nu får läsa. Hans sätt att betrakta och beskriva världen är direkt. Omskrivningar och ironi förstår han inte utan tar allt bokstavligt. Han är extremt logisk och använder tydliga och konkreta illustrationer i sitt berättande.

Italienaren av Sven Olov Karlsson

Italienaren heter egentligen Karl-Erik. Sitt smeknamn har han fått därför att han helt enkelt liknar en sydeuropé. Han bor med sin familj i byn Ålsvarta i norra Västmanland. Gården är hans föräldrahem och ända till sin död bodde hans mamma på undervåningen i huset. Han är en jävel på att meka med maskiner och motorer och han sköter om sin gård väl. Sönerna Sören och Peter lämnar gården men bor inte längre ifrån än att de kan komma över var och varannan dag för att fortsätta i Ålsvarta-vardagens lunk. Men att ta över gården, är det vad Peter vill? Nu står det i alla fall klart att det är något fel på italienaren. Cancer visar det sig, en sort som bara kan gå åt ett håll.

”Italienaren” skildrar på ett osentimentalt sätt såväl livet på landsbygden som relationen mellan far och son. Jag tycker om det där kärva förhållningssättet där lojalitet och kärlek ändå är en självklar del. Författaren varvar nutid, sedd ur sonen Peters perspektiv, med dåtiden där italienarens och bygdens historia berättas. Mycket bra roman tycker jag och suckar när jag får slå igen boken.

Det sista ljuset av Theodor Kallifatides

Hur känns det när ens barn dör? Tack och lov vet jag inte det. Men som mamma kan jag förstås föreställa mig smärtan. Denna tragedi händer det grekiska paret Christou. Inte nog med att deras son dör, det visar sig att han har tagit sitt liv. Deras levnadsglada son? Varför ?

Med oerhörd inlevelse skildrar författaren några människoöden. Jag blir starkt berörd av den här berättelsen. Det beror förstås på den historia som berättas, men också på det sätt som författaren berättar. Tålmodigt och inlevelsefullt. Boken är naturligtvis sorglig, hur kunde något annat vara möjligt? Men i den finns också ett hopp och ett ljus. Människan är en överlevare

I detta satans rum

Okej, okej. Jag kan beskriva rummet, visst kan jag det. Fyra väggar, golv och tak. Nöjd? Jag ligger i sängen, håller krampaktigt i sängstolparna och såg du mig skulle du troligen säga att mina knogar är vita. Fötterna spjärnar jag emot så gott jag kan mot sänggaveln. Det är inte lätt, vet du. Jag är bara en och sjuttiotvå och av någon anledning som ingen begriper har de satt in en tvåhundratio centimeter lång säng. Men varför skulle man begripa det när man inte begriper nånting av det här. Jag slutade tänka på det för evigheter sen. Men två och tio är det, hursomhelst.

Jag trodde att jag skulle klara mig utan att foten skulle domna bort den här gången. Men nu känner jag hur jag sakta tappar taget och där… japp nu hänger jag i sängstolparna, och jag kommer klara det i två minuter, tills jag räknat till hundratjugo… en två tre fyra… Jag tittar ner. Nedanför mig är fönstret och det värsta som skulle kunna hända är att jag tappar taget, dundrar rätt in i fönstret och det krossas. Då skulle jag vara helt förlorad. Up and away rakt ut i cyberspace.

Jag måste alltså somna, fort som bara fan….sextiotre, sextiofyra, sextiofem… Jag klämmer ihop ögonen och låter bli att tänka på att armarna värker. Somna nu, Derek, somna…sjuttiosju, sjuttioåtta, sjuttioni…

 

 

När jag slår upp ögonen igen ligger jag med armen om taklampan. Tack och lov. Att ha taket som golv är det näst sämsta, men det går i alla fall. Jag suckar. Detta satans rum. När Steve stängde dörren om mig för … tja, för ett tag sen sa han att han snart skulle komma tillbaka. Inte vet jag vad han menar med snart, men om du frågar mig så har vi kommit en bra bit bortom snart nu. Jävligt mycket efter snart.

Jag ställer mig upp och sträcker på kroppen. Gör några rörelser. Första gångerna – i början alltså – när jag vaknade låg jag i sängen, golv var golv. tak var tak. Men efter ett tag ändrades det där och jag kunde vakna liggande på ena väggens svartvita fototavlor. Nästa gång låg jag på andra väggen, med dörrhandtaget upptryckt i skrevet och hade fotografierna ovanför mig. Eller som nu, bredvid taklampan som står rakt upp som om elsladden är förstärkt med ståltråd. Det är det näst värsta, för här finns inte en grej att göra. Mina böcker ligger på nattduksbordet och dit når jag inte. Hundrasjuttiotvå du minns. Bara att sitta ner och pilla navelludd tills jag somnar. Det värsta är att vakna i sängen, hängande i sängstolparna och veta att fönsterväggen blivit golv. Förra gången det hände rasade jag ner med en sjuhelvetes fart och det blev en spricka i ena hörnet av fönstret. Inte bra. Man vill ju inte gå förlorad, man vill ju… klara det här.

I början funderade jag hela tiden på hur det gick till, att rummet snurrade så fort jag somnade, jag höll på bli tokig när jag försökte räkna ut hur det kunde vara möjligt. Men jag slutade så småningom. Om man ska hålla på att lägga all sin lediga tid på att grubbla över varför saker är som de är, ja…då kan man ju inte leva.

Så jag anpassar mig bara. Vaknar jag i sängen åt fel håll. försöker jag somna om. Vaknar jag i taket, som nu, ja…då sitter jag och tänker bara… låter tiden gå. Det är allt. Man får vara flexibel som sagt, anpassa sig.

Jag tänjer vänster sida… höger, några situps. Det gäller att hålla kroppen igång… jag märker att det blivit bättre. När jag började träna kunde jag göra högst åtta situps innan jag storknade. Nu gör jag ledigt femtio och skulle kunna fortsätta femtio till. Men man vill ju hinna med lite annat också. Jag reser mig och springer på stället Höga knän, scho. scho, scho… svetten rinner nerför ryggen och ner mellan skinkorna. Det är lite äckligt att inte ha på sig kläder som absorberar. Vet inte var mina kläder tog vägen. Jag har för mig att jag hade åtminstone ett par brallor i början, men jag är inte längre helt säker.

Jag lägger mig ner en stund, blundar lite för att lugna pulsen

 

 

När jag tittar upp stirrar jag ner i kudden. Somnade jag? Vrider runt mig lite och vatusan, jag ligger i sängen och rummet är… hur ska jag säga, helt normalt. Jag sträcker ut mig och tänker att lakanen får ta lite av svetten men konstigt nog är jag helt torr och sval. Pulsen tickar långsamt. Hm… jag måste ha somnat en bra stund. Jag tittar i taket. Taket är verkligen taket. Det är sig likt. Vitt och med den gråa taklampan en smula dinglande. Allt är som det ska vara.

Jag hummer lite på en låt…Bruce Springsteen… Booorn in the USA, I was boorn in. Då får jag se en svart fläck i taket. Vad är det där? Den har inte varit där tidigare, tro mig, jag kan varenda fläck i det här rummet. Väggarnas grårandiga tapeter, fototavlornas bilder från Easy Rider. Fönstrets skira svarta gardiner, ryamattan i vitt. Jag kan allt. Nu reser jag mig upp och försöker se närmare på den svarta pricken, vilket inte är lätt förstås Det är åtminstone fyra meter till tak… Är det något ludd från sängkläderna? Nej, de är ju helt vita. Jag blåser det hårdaste jag kan som om luftströmmen skulle kunna få fläcken att vibrera. Men ingenting händer. Då tar jag kudden och kastar den så hårt jag kan upp mot taket, men taket är som sagt förbannat högt och jag lyckas inte att få upp kudden ända upp. Återstår bara att vänta tills rummet ändrar sig igen och jag lägger mig förhoppningsfullt ner och kniper ihop ögonen och väntar på att jag ska somna.

Men jag gör ju inte det. Det var ju typiskt! Nu är lögnihelsicke att somna. Jag vrider mig och lägger mig på rygg igen. Det brukar aldrig – jag säger aldrig! – vara några problem att somna. Som regel räcker det med att bara mumla bara ”somna Derek somna” så knoppar jag in. Ibland behövs inte ens det. Jag bara blundar och i nästa sekund vaknar jag och befinner jag mig någon annanstans i rummet.

Men inte nu. Nu när jag verkligen vill komma närmare den där fläcken, utforska den, veta vad det är då går det omöjligt att somna. Efter några ordentliga försök och upprepande av mantrat: ”somna Derek, somna” ger jag mig på några nya hopp och kast med kudden. Det går inte bättre den här gången förstås och jag bestämmer mig för att göra ett riktigt styrketräningspass så att jag blir helt slut. Jag värmer upp, springer på stället, gör höga hopp bensparkar och så ner på golvet för några situps. Jag lägger inte av vid femtio utan fortsätter och fortsätter med blicken på den retfulla fläcken tills det nästan snurrar stjärnor framför ögonen Då lägger jag mig ner och blundar. Känner hur jag glider in i sömnen, tacksamt.

Jag vaknar igen, sträcker ut armen för att känna taklampan men märker på en gång att jag är tillbaka i sängen. Det är ju mjukt under mig för tusan och jag slår besviket upp ögonen. Fläcken är kvar. På samma plats. Vad – vad! – kan det vara? Det här är första gången sen jag kom till det här rummet som det inte ändrat sig medan jag sovit Första gången. Och det när jag verkligen behöver det!

Ilsket kastar jag av mig täcket och reser mig upp. Sval och torr med en puls som en idrottsman. Så där håller det på ett tag. Jag gör mina träningspass, driven av det förtretliga svarta där uppe, kör tills jag nästan svimmar, blundar och vaknar i sängen. Det är som förgjort Jag tror att jag ska bli galen. Skriker och grinar som en kärring. När jag nästa gång vaknar i den mjuka sängen brister det för mig. Jag kastar mig mot dörren och bultar: ”Steve. Steeeeeve!!” i förhoppningen om att han ska öppna. Ingenting händer förstås och jag sjunker utmattad ner på sängen. Meningslöst.

Jag slutar med träningen. Ligger bara i sängen och stirrar på fläcken, blundar, vaknar stirrar på fläcken. Så där håller det på. Länge.

Så. Till sist. Nästa gång jag vaknar, är jag hängande i sängstolparna och rummet är vridet. Tack och lov! Allt är som vanligt igen. Nu ska jag se till att somna igen och hamna någonannanstans. Jag tittar till på fläcken en sista gång och ser hur den har flyttat sig. Fläcken har flyttat sig! Det måste vara en insekt, troligen en spindel och hur har den kommit in här? Det finns levande varelser i närheten och jag vrålar till djuret: Booorn in the USA, we are booorn in the USA! Djuret stannar upp och jag slutar andas. Snabbt glider det ner för en tråd ner mot mig och stannar nån meter ifrån. Fingrarna domnar bort och jag borde börja svänga för att kunna hoppa förbi fönstret. Men jag är paralyserad, hej spindeln, hej spindeln, hej spindeln och den glider ytterligare en halvmeter, jag släpper ena handen och sträcker mig mot den. Den spinner tråden och sätter sig på min hand och jag orkar inte längre , tappar taget

Det sista som hörs är när fönsterrutan krossas.